Är vi redo?

Satt och bläddrade bakåt i tiden här på bloggen och upptäckte hur nojjig jag vi var i början när vi insåg att vi skulle bli föräldrar!
Mycket har hänt sedan dess fastän tiden har gått väldigt snabbt, framför allt har vi vant oss vid tanken på att vi två faktiskt ska bli föräldrar och nu är det inte långt kvar!! Under tiden har dessutom Oles syskon blivit föräldrar och med facit i hand klarat av det galant, så då borde ju även vi fixa det!

Men när man verkligen tänker till så kan jag fortfarande inte förstå att det inuti min mage faktiskt ligger ett barn. Ett barn som om några veckor finns ute i verkliga livet och som kommer att kräva 100% uppmärksamhet av mig och Ole, som inte klarar sig utan mig och Ole, som de första åren är helt beroende av mig och Ole - det känns så konstigt men framför allt helt fantastiskt. Jag känner mig ganska lugn för närvarande, även om det är ett gäng med veckor kvar innan det är dags har vi ju fått reda på att Minirosso är en välskapt krabat, skulle något hända redan nu så hade det ju givetvis blivit dramatiskt men det känns tryggt att veta att vi troligen hade fått ut en bebis med hyffsad vikt även om den blivit för tidigt född.

Och ibland så hade jag inte bangat för att få barn nu!! Ni anar inte hur mycket jag längtar efter det här barnet, tänk att om några veckor så kommer jag att kunna ha det i min famn, höra det andas bredvid mig i sängen, lukta på bebisen, krama och gosa med bebisen - men jag får väl uthärda några veckor till!

Längtar efter dig Minirosso