Tiden går fort när man har roligt, och roligt är precis vad vi har haft de senaste dryga 5 veckorna. För söndagen den 2 september så kom han - vår Petter!
Fredagen den 31 augusti åkte Ole, Truls och jag ut till Kivik för att vara med och arrangera Franska liljan. Vi hade hela tiden i planeringsstadiet flaggat för att vi bara kanske skulle kunna vara med, men eftersom kroppen inte visade några tecken på att vilja föda barn resonerade vi som så att vi lika gärna kunde vara där ute som att stanna i Malmö.
På vägen till Kivik passerade vi Ystad och kontrollerade var lasarettet låg och var förlossningsmottagningen var, just in case. Lördagen den 1 september bjöd på fantastiskt väder och årets Franska lilja kickade igång med ca 60 taggade deltagare och 10 minst lika peppade funktionärer. Temat för året var fiskegubbe/fiskare och miljön var perfekt. Natten mellan fredag och lördag hade jag sovit dåligt så jag tog igen mig på lördagen medan alla andra var ute på kontroll. Lördagskvällen bjöds vi på fantastisk god mat av "fiske"Håkan och därefter körda han och Liselott ett mycket roligt och mysigt lägerbål nere i Kiviks hamn.
...sen satte det igång!
Alla funkisar la sig strax innan kl 24 och de flesta somnade direkt, inte jag. Min mage körde igång och jag fick springa på dass ett antal gånger och för varje gång som jag gick fick jag en mer och mer övertygande känsla av att det inte bara var maten tidigare under kvällen som körde runt där inne. Mycket riktigt så fick jag min första värk kl 01.12 och ca 20 minuter senare var det dags för nästa. Jag valde att ta det lugnt och först vid 02.30 när Truls vaknade och behövde gå upp och kissa väckte jag Ole och förklarade att nu börjar det hända grejer. Truls somnade om medan praktiskt lagda Ole började packa ihop alla våra tusentals grejer som fanns utspridda i hela huset. 03.30 ringde jag Ystad lasarett och kollade om det fanns plats, ja det fanns det, men sköterskan tyckte jag skulle avvakta lite. Värkarna kom förvisso vid detta laget med 5 minuters mellanrum men var väldigt svaga. Förvärkar kan pågå i upp emot ett dygn om man har otur, så hon sa att jag skulle känna efter ett tag till men givetvis ha i åtanke att det tar ca 45 minuter med bil från Kivik till Ystad.
Ole och jag beslutade oss för att sikta mot Malmö i stället. Om det bara var förvärkar sitter jag hellre hemma i Malmö med förvärkar än i Kivik med en massa scouter. Vi väckte Lisa och meddelade att någonting var på g och att de fick ta hand om Truls under söndagen och när klockan var 4 satte vi oss i bilen för att köra hemåt. Vi körde via Ystad men väl där tyckte jag fortfarande att värkarna var svaga, de höll bara igång i ca 30 sek, så vi fortsatte in till Malmö. När vi väl var i Malmö tyckte jag att värkarna började komma lite tätare och vara lite mer intensiva, först då rinde vi till förlossningen i Malmö för att kolla om de hade plats, vilket de tack och lov hade. Då var vi ända framme vid garaget på Ola Hanssonsgatan och vände därefter tillbaka mot sjukhuset. Dessutom ansåg de att vi skulle komma in, det värsta som skulle kunna hända var att vi blev hemskickade igen.
Ole släppte mig vid förlossningen 05.55 och jag blev mött av en trevlig undersköterska, Irene, som tog mig in till ett förlossningsrum. På vägen fick jag en värk och jag minns att jag tänkte för mig själv att -ohh vilken mesvärk, jag kommer att bli hemskickad. Väl på förlossningsrummet fick jag ctg-band spända över magen, allt lät bra och ungefär då kom Ole in också. Därefter kontrollerade de att jag var 6 cm öppen och vi bestämde att jag skulle ta en dusch och invänta hur processen fortlöpte. Jag behövde gå på toaletten igen och då var det som att kroppen insåg att nu är du på rätt ställe, vilket resulterade i att jag knappt kunde ta mig upp från toaletten och på vägen därifrån hängde jag runt Oles hals och det kändes som att jag skulle krypa ut ur mitt eget skinn. Just då kom Irene in och sa direkt att - det där är ingen förvärk. Snabbt blev erbjuden lustgas vilket jag tacksamt tog emot.
Jag hann andas in lustgas i två värkar, i den andra värken kände både jag och Irene såg att jag gick över till krystvärkar. Snabbt blev jag placerad i sängen och första krystvärken låg jag i klassisk förlossningsställning men snabbt insåg undersköterskan och barnmorskan att jag nog förlöste bättre liggandes på sidan. 7 krystvärksomgångar senare så var han ute!
Fattar ni 6.47 var vårt mirakel nummer 2 ute och han var så fin, så otroligt fin och det kändes helt overkligt men ändå så himla självklart att nu är vi föräldrar till inte bara en, utan två fantastiska små pojkar.
TRULS och PETTER!
